.

Helgen inleddes med afterwork i fredags på nordiska med fotmassage/huvudmassage och vin. Middag på det sen var vi lagom gosiga för att åka hem och sova.

I lördags åkte jag och Alex ut och fortsatte utforska shoppingen i Dhaka. Det finns några roliga inredningsbutiker där det går att göra riktiga fynd. Jag inhandlade underbara krokar i smide. Alex hittade bokstäver i trä som hon föll för. Vi diskuterade var vi skulle få tag på färg för att måla dessa men kom fram till att även det kom att ta sin tid, vilket allt gör här, så måste vi ju åtminstone hitta en färghandlare på en av marknaderna. När vi sen var vi på väg hemåt igen ser jag att ett par män står och spraymålar väggar på ett nybyggt hus. Jag frågade Alex vilken färg hon ville ha på bokstäverna och efter lite velande bad vi vår chaufför att vända tillbaka. Vi går av bilen och sträcker fram bokstäverna. Som om detta var det mest naturliga i världen började en av männen spraya bokstäverna. Vi fick såklart några nyfikna själar som undrade vad som stod på. Slutresultatet blev riktigt fint och vi hade väl aldrig trott att det skulle gå att ordna så snabbt. Vi fick verkligen oss gott skratt och förgyllde såklart målarnas dag som såg riktigt glada ut när Alex lämnade över en liten peng som tack.

Idag vaknade jag upp till en himmel täckt med moln och för första gången kände jag för en riktig slö söndag hemma i lägenheten. Då min maid har ledigt under helgerna kunde jag sova ut länge och gjorde mig egen frukost på sängen. När jag åkte hit i september hade jag med mig ett lass böcker, men har hittills bara hunnit med att läsa två så idag började på en ny bok. En bok som jag fastande i direkt och några timmar senare var det mörkt ute och boken var utläst. Härligt med böcker som det inte går att lägga ifrån sig. Jag gav mig senare på att plocka lite i lägenheten, och jag kan nog påstå att det är första gången jag rensade papper och gick igenom kläder här. Det kan nog vara så att jag börjar sakna att pyssla i mitt hem! Ikväll blev det hämtpizza från ”Little Italy” som gör underbart goda stenugnsbakade pizzor. Efter en dag hemma börjar det krypa i benen och jag är mer än redo för en ny vecka med mer bollywooddans, leverantörsbesök, picknick med jobbet samt party på nordiska!

Ha en bra vecka alla,

Kram från mig

I måndags var det äntligen dags för min första danslektion i Bollywood. Vi är några svenska tjejer som har hyrt in en tjej som under några tillfällen ska lära oss hur man dansar Bollywood dans.

Bollywood dans är en indisk filmdans och karaktäristiskt för dansstilen är de uttrycksfulla gesterna och mimiken till den rytmiska musiken, något som du ofta ser när du slår på tv kanalerna här.

I början av lektionen kan jag tänka att vi alla såg lite malplacerade ut där vi stod uppställda på två led. Men efter en timmes övande verkade vi alla ha fått någorlunda koll på både stegen och armrörelserna. Nedan kan ni lyssna på låten vi dansade till ("Munni Badnaam hue Dabaang" - ska vara en riktig hitlåt) I videon kan man se några av de steg vi hade med i vår koreografi även om vi nog inte riktigt fick till samma höftrörelser som tjejen i videon!! Men skam den som ger sig, tre lektioner till sen får vi se om vi är redo för uppvisning? Kul är det i alla fall!!

Jag har tyckt det varit lite komiskt med bengalerna som har klätt på sig som galningar så fort temperaturen gått ner några grader. Trots att det har det varit ”svensk sommarvärme när den är som bäst” har invånarna har tagit på sig tjocka ulltröjor, mössor och virat sjalar runt huvudet. Nu har temperaturen sjunkit ytterligare och bengalerna har övergått till tjocka jackor och vantar. Klimatförändringarna gör sig tillkänna även här i Bangladesh och härom natten hade vi 8 grader. Några menar att det är den kallaste vintern i Dhaka på 20 år, och det är väl klart att jag ska pricka in den!

Eftersom husen inte har någon uppvärmning och husen inte är isolerade har jag inte många grader varmare inomhus. Jag sover iklädd tajts, pyjamasbyxor, två par strumpor, linne och två tjocka tröjor samt täcke. Så länge jag håller mig innanför täcket så funkar det bra, men det räcker med en fot utanför så är jag genomfrusen. Jag trodde aldrig att jag skulle frysa så här under min vistelse här och nog inte heller alla de som tipsade om att bara det enda jag skulle behöva var svala kläder och sandaler. Åh, vad jag saknar mina duntofflor där hemma! Samtidigt tänker jag på alla människor som sover ute på gatorna om nätterna och känner jag mig genast lite varmare. Jag hoppas på att kylan inte är långvarig för natruligtvis är tufft för många att klara av kylan.

Påklädda bengaler

Söndagskväll och jag är helt slut. Det verkar ta på krafterna att shoppa, speciellt när man är i Dhaka! Det är folk överallt och alla ska ha vår uppmärksamhet och få in oss i just deras butik/stånd. Lördagen bestod av några timmars shopping runtom i Gulshan området tillsammans med Alex. Vi passade även på att titta in på den lokala marknaden där man hittar lite av varje.

Lokala råvarumarknaden


Grönsaksstånd


Skomakare


Apotek

Cigarettförsäljare

Idag vaknade vi upp till ännu en dag med en helgrå himmel. Jag, Helena och Alex hade fått nys om en marknad utanför Gulshan som bara skulle pågå under januarimånad så vi passade på att åka dit. Vi hade inte så mycket förväntningar men laddade upp med kex och dricka då man aldrig vet hur länge man kommer vara iväg när man ger sig ut på gatorna.  Efter en timmes bilfärd var vi framme i folkvimlet. Marknaden var väl organiserad och inhägnad, vilket innebar att vi var helt fri från efterhängsna tiggare. Som på alla marknader var hälften samma grejer men det fanns mycket roligt att titta på. Jag inhandlade en trasmatta att ha bredvid sängen (för 15 svenska kronor) lite fler sjalar och ett påslakanset. Tre timmar i en ständig trängsel och till ett konstant ljud av en högljudd bengal från en grammofon som hördes över hela marknaden räckte innan huvudvärken var ett faktum. Vi åkte raka vägen till Nordic för att finna ny energi genom middag och 90 minuters behandling i varsin stol. Underbar avslutning på helgen!

Sjalar i alla dess färger


Underbara lampor


Konstgjorda blommor


Tandborstar i mängder


Vackra mattor

Idag insåg jag det är 4 månader sen som jag påbörjade mitt äventyr här i Bangladesh. Imorgon är det exakt två månader tills det är dags att ta fram returbiljetten. Tiden springer verkligen iväg och jag ska verkligen försöka njuta av varje dag och förhoppningsvis fortsätta att uppleva nya erfarenheter att ta med mig.

Förra veckan var det en vecka med arbetsdagar från 9 till 20 varje dag, så jag somnade gott om kvällarna. En natt vaknade jag klockan ett och var säker på att det var en jordbävning. Yrade runt lite innan jag insåg att det bara var några arbetare utanför huset som slog ner pålar i marken så att golvet vibrerade. Morgonen därpå frågade jag Robi vad de gjorde och mycket riktigt hade de som jag befarade satt igång att bygga ett nytt hus. Efter lite sura miner så ringer ”väckarklockan” (sätter arbetarna igång) inte förrän sju tiden på morgonen nu. Bättre än att vakna mitt i natten, men får nog leva med tidiga morgnar resten av tiden här för ett hus i detta landet slår man inte upp på några månader direkt…

 
Idag har jag haft en sån där riktigt trött och segdragen måndag. Satte mig i en bil för att besöka en leverantör. Efter att vi åkt 1,5 timme blev vi omdirigerade på grund av demonstrationer längre fram, så det vara att påbörja den lika långa hemresan till kontoret igen. Jag blev riktigt dåsig och min kollega som jag hade med mig fick stå ut med många gäspningar från min sida. Kunde dock snart glatt utbrista att det minsann inte bara var jag som var måndagstrött. När vi stod stilla mitt i en lång bilkö hade vi en chaufför i en CNG (bensindriven trehjuling) bredvid oss sittandes med stängda ögon. När kön började röra på sig åkte vi men han stod han kvar på samma ställe, men vaknade med ett ryck när bilarna började tuta som galningar. Väl hemkommen efter vår ”lilla” bilfärd möttes jag av ännu en trött kollega som bara vilade ögonen?! Kanske ska man själv också införa powernaps på måndagar, skulle inte vara så dumt!

Gott nytt år på er där hemma! Jag hoppas att ni fick en trevlig nyårsafton och en bra start på det nya året!

Jag fick uppleva en minst sagt annorlunda nyårsafton i Dhaka. Jag var bjuden till bröllop och tidigare i veckan hade jag självklart inhandlat en sari dagen till ära. Många på jobbet har uttryckt sin oro över hur jag skulle klara av att bära den, inget som jag la så stort vikt vid tills jag och min kollega som jag inhandlat sarin med började klä mig. Det var endast två manliga kollegor som skulle följa mig med mig, så jag bad om några extra säkerhetsnålar och försökte försöka övertyga mitt sällskap om att hjälpa mig om de gick av. De skrattade lite försynt och jag förstod snabbt att jag skulle behöva ta hjälp av någon av de kvinnliga deltagarna på bröllopet om jag behövde. En sari består av en underkjol, en kort blus och cirka 6 meter långt tyg som ska vikas och fästas på ett speciellt sätt. Efter cirka en timmes kämpande med sarin var den på plats och det var inte förrän jag var hemma efter bröllopet och slappnade av som jag trampade på kjolen och en av säkerhetsnålarna lossnade...

När vi anlände till lokalen där bröllopet skulle ske var det snabbt folk framme som hjälpte mig ur bilen och upp för trapporna. Inne i lokalen blev jag hänvisad till att sätta mig framme på första raden, precis framför scenen där brudparet skulle sitta. Jag försökte övertala att jag kunde sätta mig några rader bak men förstod snabbt att det var till ingen nytta, det var bestämt att jag skulle sitta där. Det var en ovan upplevelse att vända sig om och se 100 (?) ögon titta på mig och när jag log lite dröjde det inte lång tid innan en efter en av kvinnorna kom fram och skulle bli fotade tillsammans med mig. ”You´re so beautiful” fick jag höra från alla som satte sig hos mig. Och jag kan lova att jag kände mig verkligen vacker! För en stund hann jag tänka att jag kanske skulle ta uppmärksamheten från bruden på grund av kombinationen av att vara vit och bära sari, men jag kunde dra en lättnandes suck att så inte var fallet när brudparet väl anlände. Cirka en timme efter planerat, alltså precis som vanligt i Bangladesh… fint folk kommer sent!

Ofta är ett bengaliskt bröllop uppdelat i flera dagar men detta var en mindre tillställning med ”bara” 100 gäster, annars vanligt med runt 1000 gäster, och varade bara var en dag. Av den anledningen fick jag även se själva ceremonin när de blev vigda vilket är väldigt likt kristen tradition hemma förutom att ”prästen” läser från koranen och att jag saknade kyssen mellan brudparet. För övrigt rörde inte brudgummen och bruden en min och jag blev orolig för en stund när bruden började gråta mitt i allt. Min kollega såg nog min oro och försäkrade att ”she is not doubtful, only happy”. Efter ceremonin gick vi alla deltagare till bords och brudparet satt kvar på scenen. Som vanligt slänger bengalerna sig i maten på tio minuter, vilket i och för sig är bra för då hinner de inte se att jag knappt äter något av maten. Efter att vi var klara fick vi resa på oss och då var det dags för brudparet tillsammans med närmsta familjen att äta. Efter cirka tre timmar började folket droppa av..  Ja, mycket annorlunda från bröllop hemma men det var ju också det som var charmen att få uppleva!

Tårta på kontoret för att fira in det nya året!


Färdigklädd!





Ett par av tjejerna som ville vara med på bild


Brudparet Shakil & Suraiya


Bruden har bjudit upp mig på scenen
(även om man inte kan tro det av hennes uttryck att dömma)

Äntligen drar bruden på smilbanden


Bengaleshi Emma