.

Idag insåg jag det är 4 månader sen som jag påbörjade mitt äventyr här i Bangladesh. Imorgon är det exakt två månader tills det är dags att ta fram returbiljetten. Tiden springer verkligen iväg och jag ska verkligen försöka njuta av varje dag och förhoppningsvis fortsätta att uppleva nya erfarenheter att ta med mig.

Förra veckan var det en vecka med arbetsdagar från 9 till 20 varje dag, så jag somnade gott om kvällarna. En natt vaknade jag klockan ett och var säker på att det var en jordbävning. Yrade runt lite innan jag insåg att det bara var några arbetare utanför huset som slog ner pålar i marken så att golvet vibrerade. Morgonen därpå frågade jag Robi vad de gjorde och mycket riktigt hade de som jag befarade satt igång att bygga ett nytt hus. Efter lite sura miner så ringer ”väckarklockan” (sätter arbetarna igång) inte förrän sju tiden på morgonen nu. Bättre än att vakna mitt i natten, men får nog leva med tidiga morgnar resten av tiden här för ett hus i detta landet slår man inte upp på några månader direkt…

 
Idag har jag haft en sån där riktigt trött och segdragen måndag. Satte mig i en bil för att besöka en leverantör. Efter att vi åkt 1,5 timme blev vi omdirigerade på grund av demonstrationer längre fram, så det vara att påbörja den lika långa hemresan till kontoret igen. Jag blev riktigt dåsig och min kollega som jag hade med mig fick stå ut med många gäspningar från min sida. Kunde dock snart glatt utbrista att det minsann inte bara var jag som var måndagstrött. När vi stod stilla mitt i en lång bilkö hade vi en chaufför i en CNG (bensindriven trehjuling) bredvid oss sittandes med stängda ögon. När kön började röra på sig åkte vi men han stod han kvar på samma ställe, men vaknade med ett ryck när bilarna började tuta som galningar. Väl hemkommen efter vår ”lilla” bilfärd möttes jag av ännu en trött kollega som bara vilade ögonen?! Kanske ska man själv också införa powernaps på måndagar, skulle inte vara så dumt!