.

Gott nytt år på er där hemma! Jag hoppas att ni fick en trevlig nyårsafton och en bra start på det nya året!

Jag fick uppleva en minst sagt annorlunda nyårsafton i Dhaka. Jag var bjuden till bröllop och tidigare i veckan hade jag självklart inhandlat en sari dagen till ära. Många på jobbet har uttryckt sin oro över hur jag skulle klara av att bära den, inget som jag la så stort vikt vid tills jag och min kollega som jag inhandlat sarin med började klä mig. Det var endast två manliga kollegor som skulle följa mig med mig, så jag bad om några extra säkerhetsnålar och försökte försöka övertyga mitt sällskap om att hjälpa mig om de gick av. De skrattade lite försynt och jag förstod snabbt att jag skulle behöva ta hjälp av någon av de kvinnliga deltagarna på bröllopet om jag behövde. En sari består av en underkjol, en kort blus och cirka 6 meter långt tyg som ska vikas och fästas på ett speciellt sätt. Efter cirka en timmes kämpande med sarin var den på plats och det var inte förrän jag var hemma efter bröllopet och slappnade av som jag trampade på kjolen och en av säkerhetsnålarna lossnade...

När vi anlände till lokalen där bröllopet skulle ske var det snabbt folk framme som hjälpte mig ur bilen och upp för trapporna. Inne i lokalen blev jag hänvisad till att sätta mig framme på första raden, precis framför scenen där brudparet skulle sitta. Jag försökte övertala att jag kunde sätta mig några rader bak men förstod snabbt att det var till ingen nytta, det var bestämt att jag skulle sitta där. Det var en ovan upplevelse att vända sig om och se 100 (?) ögon titta på mig och när jag log lite dröjde det inte lång tid innan en efter en av kvinnorna kom fram och skulle bli fotade tillsammans med mig. ”You´re so beautiful” fick jag höra från alla som satte sig hos mig. Och jag kan lova att jag kände mig verkligen vacker! För en stund hann jag tänka att jag kanske skulle ta uppmärksamheten från bruden på grund av kombinationen av att vara vit och bära sari, men jag kunde dra en lättnandes suck att så inte var fallet när brudparet väl anlände. Cirka en timme efter planerat, alltså precis som vanligt i Bangladesh… fint folk kommer sent!

Ofta är ett bengaliskt bröllop uppdelat i flera dagar men detta var en mindre tillställning med ”bara” 100 gäster, annars vanligt med runt 1000 gäster, och varade bara var en dag. Av den anledningen fick jag även se själva ceremonin när de blev vigda vilket är väldigt likt kristen tradition hemma förutom att ”prästen” läser från koranen och att jag saknade kyssen mellan brudparet. För övrigt rörde inte brudgummen och bruden en min och jag blev orolig för en stund när bruden började gråta mitt i allt. Min kollega såg nog min oro och försäkrade att ”she is not doubtful, only happy”. Efter ceremonin gick vi alla deltagare till bords och brudparet satt kvar på scenen. Som vanligt slänger bengalerna sig i maten på tio minuter, vilket i och för sig är bra för då hinner de inte se att jag knappt äter något av maten. Efter att vi var klara fick vi resa på oss och då var det dags för brudparet tillsammans med närmsta familjen att äta. Efter cirka tre timmar började folket droppa av..  Ja, mycket annorlunda från bröllop hemma men det var ju också det som var charmen att få uppleva!

Tårta på kontoret för att fira in det nya året!


Färdigklädd!





Ett par av tjejerna som ville vara med på bild


Brudparet Shakil & Suraiya


Bruden har bjudit upp mig på scenen
(även om man inte kan tro det av hennes uttryck att dömma)

Äntligen drar bruden på smilbanden


Bengaleshi Emma