.

Om exakt en vecka vid denna tiden sätter jag mig på planet med slutdestination Landvetter. Det känns lite märkligt att jag verkligen ska åka hem och efter tre månader i 25-40 graders värme har jag svårt att föreställa mig minusgrader och snö. Julstämningen har nog aldrig varit så svår att finna, men julpyntet är i alla fall framme på Nordic och imorgon är det dags för den årliga julfesten. Jag som vanligtvis inte är så glad för julmat hemma känner mig en aning skeptisk mot hur julmaten smakar här. På måndag morgon är det luciatåg på svenska ambassaden som jag hoppas kommer att hjälpa mig att känna att julen snart är här. Lite mer julklappsshopping ska det också hinnas med i helgen, i butiker utan stress och trängsel!

Denna jul är inte min önskelista så lång. Förutom listan på all mat jag vill äta! Det känns att kroppen har nedräkning och dessa sista dagar känner jag att jag inte hade klarat en enda dag till utan svensk husmanskost. Det som står högst upp på "matlistan" är köttbullar, potatis, brunsås och lingon! Saker som jag kommer att låta magen vila ifrån under mina dagar hemma är ris, nudlar, toast, omelett och pannkakor…

Häromdagen blev jag glatt överraskad över att jag kommer få gå på ett bengaliskt bröllop strax efter att jag kommit ner till Dhaka igen! Jag fick till början höra att det ska vara en liten tillställning med bara de närmsta. Förstod senare att en liten tillställning här innebär ett bröllop med ca 100 gäster. Nu blir det till att inhandla en sari dagen till ära så jag är rätt klädd och smälter in som enda icke bengal. Ska bli så spännande!

För varje dag tycker jag det känns lite kallare här och i dagarna har jag till och med sett bengaler i täckjacka, halsduk och mössa! Jag kan intyga att så kallt är det inte här, men för första gången härom natten vaknade jag av att jag frös. Jag har endast sovit med ett tunt lakan men insåg att nu var det dags att börja använda täcke. Jag berättade för ansvarig på kontoret att jag saknade täcke och det skulle genast fixas. Jag förklarade vad för typ av täcke jag ville ha, men förstod att de inte använder täcke på samma sätt som vi gör. När jag berättade att jag skulle ha ett täcke som var standardmått och som passade i mitt påslakan gjorde jag nog inte saken mer klar. Jag förklarade så tydligt jag kunde, men sa till slut att jag gärna följde med till marknaden för att försäkra att det blev rätt. Helt plötsligt var han borta och lika snabbt tillbaka. Jag insåg att han hade gått iväg själv eftersom priserna blir betydligt dyrare om jag som vit följer med. Nöjt tog han fram kassen med ”täcket” och frågade: Do you like the colour? Jag kommer inte ihåg vad jag fick fram, men för första gången kände jag att det var ganska skönt att vara ensam svensk på kontoret, annars hade vi nog legat dubbla av skratt. Jag kan tillägga att det inte gick att lämna tillbaka täcket och nu vaknar svettig varje natt. Jag undrar om jag någonsin kommer sluta att förvånas över att det aldrig blir som man tänkt sig i bengalernas land! Vad tycks?