.

Väskorna är färdigpackade och det går nästan att tro att jag verkligen har gått och blivit bengal och ska på semester. Packningen har fördubblats sen jag kom hit och istället för att köpa ytterligare en resväska har Robi gjort ett klassiskt ”bengalpaket”. Bengalerna är experter på att inte ha vanliga resväskor utan frakta allt möjligt i hemmagjorda paket som är hårt snörade. Jag skulle vilja se minerna på personalen på Landvetter när de ser bagaget.. om det kommer hela vägen det till säga. Håll tummarna!

Imorgonbitti sätter mig på planet tillbaka till Göteborg igen. Mina sex månader har bokstavligt talat rusat iväg och jag har svårt att säga att jag någonsin har haft någon riktig hemlängtan. Bengalerna är ett fantastiskt gästvänligt folk som har lätt till skratt. Från första stund har de gjort allt för att få mig att känna deras land som även mitt hemland.

Bangladesh som land är lika stort som en tredjedel av Sverige, med en folkmängd på runt 150 miljoner människor. Sveriges 22 personer på kvadratkilometer ligger i lä av Dhakas 1000 personer per kvadratkilometer. Trafiken är oftast kaotisk och att stå helt stilla i trafik i en timme är inte helt ovanligt. Något som gjort mig frustrerad många gånger, men samtidigt är det också så intressant att utanför bilrutan se en totalt annorlunda kultur än vad jag är van vid. Bangladesh är ett land med ständigt liv och rörelse, spännande att se hur jag kommer att uppleva ”lilla” storstaden Göteborg.

Det är med blandade känslor jag lämnar landet, mina kollegor och inte minst alla mina nya vänner här. Jag är säker på att jag någongång kommer återvända till fascinerande Bangladesh!

Nu väntar nya utmaningar hemma och ett efterlängtat vardagsliv med min underbare sambo. Jag är säker på att han kommer uppvakta mig lik den prinsessa jag blir här. Honnör samt att bli tilltalad madam klarar jag dock mig utan!!

 

Snart ses vi hemma i Sverige!!

 

I torsdags vaknade jag av att det ringde på dörren. Snabbt for jag upp och drog på mig ett par byxor en sjal runt mig och tänkte att någon gång ska vara första gången maiden glömmer sin nyckel. När jag öppnade dörren stod fina Helena och Alex och med tårta och blommor och sjöng för mig. Yrvaken som jag var tog det några sekunder innan jag var med på att det faktiskt var min födelsedag, den 27:e i ordningen!

Efter tårta och kaffe till frukost fortsatte jag till kontoret för fortsatt firande… med tårta! Jag fick blåsa ut ett ljus (ingen risk att man börja känna sig gammal) och skära första biten. När tårtbiten är skuren ska en av kollegorna mata födelsedagsgrisen (ett ord som jag fått klart för mig att det är väldigt skånskt - andra svenskar undrar varför man kallas gris på sin dag) och extra roligt tycker bengalerna det är att kleta in grädde i ansiktet. Dagen fortsatte med en dag på fabrik och med leverantörslunch på restaurang dagen till ära.

Kvällen spenderade vi på Nordic där tjejerna hade fixat långbord och pyntat till det. Vi skålade i strawberry daiquiri och än en gång fick jag höra Ja må du leva. Vi åt libanesisk buffé och fortsatte sen vidare till nästa klubb. Klockan tre somnade jag gott och ska erkänna att det var rätt tufft att komma upp till jobbet dagen efter!

I fredagskväll var det dags för nästa party. Denna gång födelsedags- och avskedsfest hemma i lägenheten för mina kollegor. Jag hade beställt hem bengalisk buffé och min maid hade fixat och pyntat i lägenheten. Jag hade sagt till mina kollegor att de var välkomna klockan sju och gissa om jag blev förvånad när det ringde på dörren två minuter över sju! Kanske har mina kollegor förstått att vi svenskar värdesätter att passa tider. Mer svensk än så blev inte kvällen med mig iförd salwar kameez, bengalmat som intogs sittandes på golvet, indisk musik och en massa dans! Som vanligt avslutades kvällen väldigt abrupt och fem minuter efter att gänget sagt att de skulle bege sig hemåt var lägenheten tom. Kvar fanns min (mer än någonsin uppskattade) maid som tog hand om röran. Jag somnade på fem röda!

Då var dagarna här med mina familjemedlemmar redan över. Trots det har vi hunnit med att se och göra mycket tillsammans, både äventyr och avkoppling i solen. Imorse lämnade jag av mamma och Olivia på flygplatsen. Eftersom jag vet att vi ses om ett par veckor igen så blev avskedet lättare, men när jag nu ikväll kom hem till lägenheten kändes det väldigt tomt! Även min kommande packning blev plötsligt lättare när jag kunde packa med mamma och Olivia en del av mina saker som ska hem. De checkade in väskorna på 38,8 kg, ganska bra beräknat!

I lördags tog vi tillsammans med Anna en dagstur till Old Dhaka. Andra gången gillt och denna gång hamnade vi äntligen till rätt ”Pink Palace”. Vi fann en guide som visade runt oss, engelskan var inte den bästa men jag tror vi hängde med på det mest väsentliga. Vi lyckades som vanligt få ett följe av bengaler som stannade när vi stannade och låtsastittade på föremålen och så fort vi rörde på oss följde de efter. Vi fortsatte till ”Hindu street” som är en trång gata med små indiska stånd längs hela vägen. Det är en ständig trängsel och myller av människor, rickshaws, diverse lukter, ljud i form av ringklockor och tjoande. En upplevelse som allt annat här, men det räcker nog att se en gång.

 
Pink Palace

Hindu street

Igår var vi för första gången och hälsade på min fadderflicka Milita på SOS-barnbyar här i Dhaka. Det är kul att se en så fin organisation och den glädje som finns hos barnen som bor där. Milita bor tillsammans med hennes biologiska bror samt åtta andra ”syskon” i ett litet hus i byn. Familjen har en ”mamma” som sköter hushållet och tar hand om barnen som om de vore hennes egna.

Milita


Mamma och en av barnen som gärna ville vara med på foto


Milita, Olivia och en nyfiken liten pojke


Jag och Milita på hennes rum


Nästan hela familjen samlad

Att tiden går fort när man har roligt kan jag även säga om mina månader här. I skrivande stund har jag inte mer än 8 dagar kvar av min tid i Bangladesh och ett halvår har gått! Det verkar som om mina sista dagar som bengal blir fullspäckade med jobb, födelsedagsfirande, avskedsparty, besök på keramikfabrik, förhoppningsvis en sista dag i solstolen och såklart ett par behandlingar!

Mamma och Olivia passade på att ta en sista tur i rickshaw!