.

Väskorna är färdigpackade och det går nästan att tro att jag verkligen har gått och blivit bengal och ska på semester. Packningen har fördubblats sen jag kom hit och istället för att köpa ytterligare en resväska har Robi gjort ett klassiskt ”bengalpaket”. Bengalerna är experter på att inte ha vanliga resväskor utan frakta allt möjligt i hemmagjorda paket som är hårt snörade. Jag skulle vilja se minerna på personalen på Landvetter när de ser bagaget.. om det kommer hela vägen det till säga. Håll tummarna!

Imorgonbitti sätter mig på planet tillbaka till Göteborg igen. Mina sex månader har bokstavligt talat rusat iväg och jag har svårt att säga att jag någonsin har haft någon riktig hemlängtan. Bengalerna är ett fantastiskt gästvänligt folk som har lätt till skratt. Från första stund har de gjort allt för att få mig att känna deras land som även mitt hemland.

Bangladesh som land är lika stort som en tredjedel av Sverige, med en folkmängd på runt 150 miljoner människor. Sveriges 22 personer på kvadratkilometer ligger i lä av Dhakas 1000 personer per kvadratkilometer. Trafiken är oftast kaotisk och att stå helt stilla i trafik i en timme är inte helt ovanligt. Något som gjort mig frustrerad många gånger, men samtidigt är det också så intressant att utanför bilrutan se en totalt annorlunda kultur än vad jag är van vid. Bangladesh är ett land med ständigt liv och rörelse, spännande att se hur jag kommer att uppleva ”lilla” storstaden Göteborg.

Det är med blandade känslor jag lämnar landet, mina kollegor och inte minst alla mina nya vänner här. Jag är säker på att jag någongång kommer återvända till fascinerande Bangladesh!

Snart ses vi hemma i Sverige!!

I torsdags vaknade jag av att det ringde på dörren. Snabbt for jag upp och drog på mig ett par byxor en sjal runt mig och tänkte att någon gång ska vara första gången maiden glömmer sin nyckel. När jag öppnade dörren stod fina Helena och Alex och med tårta och blommor och sjöng för mig. Yrvaken som jag var tog det några sekunder innan jag var med på att det faktiskt var min födelsedag, den 27:e i ordningen!

Efter tårta och kaffe till frukost fortsatte jag till kontoret för fortsatt firande… med tårta! Jag fick blåsa ut ett ljus (ingen risk att man börja känna sig gammal) och skära första biten. När tårtbiten är skuren ska en av kollegorna mata födelsedagsgrisen (ett ord som jag fått klart för mig att det är väldigt skånskt - andra svenskar undrar varför man kallas gris på sin dag) och extra roligt tycker bengalerna det är att kleta in grädde i ansiktet. Dagen fortsatte med en dag på fabrik och med leverantörslunch på restaurang dagen till ära.

Kvällen spenderade vi på Nordic där tjejerna hade fixat långbord och pyntat till det. Vi skålade i strawberry daiquiri och än en gång fick jag höra Ja må du leva. Vi åt libanesisk buffé och fortsatte sen vidare till nästa klubb. Klockan tre somnade jag gott och ska erkänna att det var rätt tufft att komma upp till jobbet dagen efter!

I fredagskväll var det dags för nästa party. Denna gång födelsedags- och avskedsfest hemma i lägenheten för mina kollegor. Jag hade beställt hem bengalisk buffé och min maid hade fixat och pyntat i lägenheten. Jag hade sagt till mina kollegor att de var välkomna klockan sju och gissa om jag blev förvånad när det ringde på dörren två minuter över sju! Kanske har mina kollegor förstått att vi svenskar värdesätter att passa tider. Mer svensk än så blev inte kvällen med mig iförd salwar kameez, bengalmat som intogs sittandes på golvet, indisk musik och en massa dans! Som vanligt avslutades kvällen väldigt abrupt och fem minuter efter att gänget sagt att de skulle bege sig hemåt var lägenheten tom. Kvar fanns min (mer än någonsin uppskattade) maid som tog hand om röran. Jag somnade på fem röda!

Då var dagarna här med mina familjemedlemmar redan över. Trots det har vi hunnit med att se och göra mycket tillsammans, både äventyr och avkoppling i solen. Imorse lämnade jag av mamma och Olivia på flygplatsen. Eftersom jag vet att vi ses om ett par veckor igen så blev avskedet lättare, men när jag nu ikväll kom hem till lägenheten kändes det väldigt tomt! Även min kommande packning blev plötsligt lättare när jag kunde packa med mamma och Olivia en del av mina saker som ska hem. De checkade in väskorna på 38,8 kg, ganska bra beräknat!

I lördags tog vi tillsammans med Anna en dagstur till Old Dhaka. Andra gången gillt och denna gång hamnade vi äntligen till rätt ”Pink Palace”. Vi fann en guide som visade runt oss, engelskan var inte den bästa men jag tror vi hängde med på det mest väsentliga. Vi lyckades som vanligt få ett följe av bengaler som stannade när vi stannade och låtsastittade på föremålen och så fort vi rörde på oss följde de efter. Vi fortsatte till ”Hindu street” som är en trång gata med små indiska stånd längs hela vägen. Det är en ständig trängsel och myller av människor, rickshaws, diverse lukter, ljud i form av ringklockor och tjoande. En upplevelse som allt annat här, men det räcker nog att se en gång.

 
Pink Palace

Hindu street

Igår var vi för första gången och hälsade på min fadderflicka Milita på SOS-barnbyar här i Dhaka. Det är kul att se en så fin organisation och den glädje som finns hos barnen som bor där. Milita bor tillsammans med hennes biologiska bror samt åtta andra ”syskon” i ett litet hus i byn. Familjen har en ”mamma” som sköter hushållet och tar hand om barnen som om de vore hennes egna.

Milita


Mamma och en av barnen som gärna ville vara med på foto


Milita, Olivia och en nyfiken liten pojke


Jag och Milita på hennes rum


Nästan hela familjen samlad

Att tiden går fort när man har roligt kan jag även säga om mina månader här. I skrivande stund har jag inte mer än 8 dagar kvar av min tid i Bangladesh och ett halvår har gått! Det verkar som om mina sista dagar som bengal blir fullspäckade med jobb, födelsedagsfirande, avskedsparty, besök på keramikfabrik, förhoppningsvis en sista dag i solstolen och såklart ett par behandlingar!

Mamma och Olivia passade på att ta en sista tur i rickshaw!

Röda i skinnet efter en dag vid poolen i fredags satte vi oss i bilen till min kollega Popy som bjudit oss till hennes systers bröllop. Bengaliska bröllop är uppdelade på flera dagar och vi hade blivit lovade att vi skulle få ta del av ceremonin när paret gifte sig. Min kära kollega hjälpte oss att klä oss alla tre i sari innan vi åkte vidare till restaurangen där kvällen skulle spenderas. Gästerna var inbjudna runt halv åtta-åtta tiden. Det visade sig att vi var först på plats när vi anlände strax innan åtta. Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig att här är tid inget av vikt, men som svensk sitter det väl i ryggmärgen att hålla tider.  Vi satte oss ner till bords och jag tänkte att jaja snart drar det väl igång. Två timmar senare var alla på plats och middagen kunde börja. Jag hade försökt förklara för Popy att mina gäster inte kunde äta av bengalmaten men hon försäkrade om att det var thailändskt mat som inte skulle vara så stark. Inte helt oväntat var det för starkt och Olivia fick lära sig hur man låtsasäter och sen lägger servetten på tallriken för att servitörerna ska tro att man är färdig och ta ens tallrik. Jag frågade försiktigt en annan kollega som också närvarade om när själva ceremonin skulle börja och fick då till svar att de redan var gifta och att det bara var middagen som serverades denna kväll. Femton minuter efter att maten serverades på bordet dukades allt av och folket började röra på sig. Middagen var över och för oss återstod bara att bli fotade av alla gäster. Olivia var nog den som fick till filmstjärnelooken bäst och även den som fick stå mest framför kameran. Kvällen avslutades på nordic med en drink, köket var redan stängt så våra tomma magar fick fyllas hemma med några nattamackor!

Tripp trapp trull


Vacker brud


Olivia tillsammans med Popy


Poserande i väntan på gästerna


Två med kurrande magar och saris som spänner i midjan  


Skål!

I fredags eftermiddag åkte jag till flygplatsen för att hämta upp mitt kära besök. Jag kunde snabbt lokalisera blekisarna i mängden av bengaler och indier och omfamnades av två förvånadsvis pigga själar! Efter en snabb sväng till lägenheten begav vi oss ner till Nordic för pedikyr och fotmassage och även middag. Hemma igen slocknade både mamma och Olivia som en stock medan jag låg vaken lyssnandes på arbetarna utanför som bygger nytt hyreshus. Natten efter när vi skulle gå till sängs var det samma visa. Då fick jag nog så jag och Olivia sprang ner till vakterna och förklarade att det inte är okej att hålla oss vakna om nätterna genom nattarbete. ”Shamossha” (problem på bangla) ”Can not sleep, very noisy” ”Work day ok, work night not ok” Olivia skrattade så hon höll på att vika sig när faster gick igång och själv undrar om jag gått och blivit halvt bengal.

Dagarna så här långt har bjudit på många intryck för nykomlingarna. I söndags åkte vi till en marknad som innebar ständig trängsel med folk och många nya syner att ta in. En efterhängsen bengal lekte guide genom att förfölja oss och berätta var vi skulle gå. Vi gjorde tappra försök att bli av med honom genom att ta andra vägar men trots att han inte följde efter oss så på något vänster dök han alltid upp framför oss igen! Mycket inhandlat blev det inte men Olivia fick tag på ett par flipflop för 12 kr och vi några fina mönstrade sjalar.

Gårdagen bjöd på sol hela dagen så jag och mamma låg mest i solstolarna och hade det gott. Olivia höll mest till i poolen och hann även med en lektion på tennisbanan. I tennis ska handleden vara rak och sträckt vilket gjorde hennes rörliga handleder från handbollen det lite svårare men för att vara förstagångs spelare fick hon gott betyg av tränaren. När vi gick hem tog vi en omväg för att se lite av gatorna och stannade vi vid ett asfaltsarbete, bara en sådan sak är en upplevelse här. På kvällen åt vi på en koreansk restaurang. Restaurangen var full med rökande koreaner med spritflaskorna på bordet. De ställde också till med en ljudnivå som gjorde att vi förblev tysta mestadels av middagen. När jag väl öppnade munnen var Olivias, som satt på andra sidan bordet, återkommande ord ”va?” Sushin var fantastiskt god men behöver jag nämna att vi inte blev långvariga. 

World Cup i cricket hålls i Bangladesh i år så det är full dekorerat runt om i Dhaka med flaggor och banderoller. I varje hörn hos handlarna finns en utplacerad tv så de kan följa matcherna. Vi stötte på ett glatt gäng supporters en dag då Bangladesh spelade sin första match mot Indien.

Idag har jag varit inne på kontoret hela dagen medan gottegrisarna har haft ännu en dag i solen. Imorgon blir det fabriksbesök och senare på dagen ska vi träffa mitt fadderbarn.

 

Hej till nästa gång!

närmare bestämt om 18 timmar har jag mamma och Olivia här!! Gästrummet är idag storstädat och sängen är renbäddad (jag ska inte ta på mig äran utan den ska Robi ha). Värmen har kommit tillbaka till oss så jag hoppas på solen kommer att fortsätta lysa på mina älskade familjemedlemmar efter en långdragen vinter hemma. Myggorna har vaknat till liv igen efter en antagligen för kall vinter, så nu är det återigen Mygga som parfymdoft som gäller.

Igår hade vi en helgdag här i Bangladesh så vi var lediga ifrån jobb. Jag njöt av en riktigt lugn och avkopplande dag. Efter en skön sovmorgon (byggarbetarna utanför sovrummet visade sig också ha ledigt) fick jag ett par timmar i solstolen innan det var dags att ordna lite ärenden runtom i Gulshan. För första gången lämnade jag in foton för framkallning, billigt och det sägs att slutresultatet ska bli bra. 

Imorgon efter lunch är det jag som sätter mig i bilen till flygplatsen för att möta upp mitt efterlängtade besök!! Kvällen bjuder på behandlingar och middag på nordiska.

Det är mestadels gråa och slitna rikshaws som syns på gatorna, men i förra veckan fick jag syn på en nylevererad rickshaw till ett brittiskt par som bor här i Dhaka. Vilket hantverk!

Skickar över ett fång med kramar till er där hemma (och en stor puss till Anders) på Valentines day! Efter frukosten idag satte jag mig i bilen för att snabbt stanna till vid vägen och köpa rosor till ett par vänner, innan jag fortsatte till kontoret. Till min stora förvåning möttes jag av en kö på gatorna av alla män som skulle köpa rosor till sina fruar. Men gentlemän som de är (eller vit som jag är) fick jag gå före. Min maid fick ställa upp som blombud på rickshaw!

Dagen har spenderats ute hos leverantörer och har fortsatt gått i hjärtans tecken. Kanske är det jag som tänkt på det extra mycket idag men tycker alla har varit lite extra kärleksfulla.  Ett par rosor fick även jag av några kollegor, med krav att jag inte skulle säga något till min pojkvän. Nu har jag ju inte gjort det heller, bara skrivit så han kan läsa. För övrigt får jag min Alla hjärtans dag present på fredag i form av att mamma och Olivia anländer! ♥

Ovanlig syn med män vid blomsterhandlarna 


Förberedelser för Valentine party


Hjärta som dekoration på rikshaw


Mys på bensinmacken


Trötta rosor i värmen, som dessutom säljs
till dubbla priset dagen till ära


Hjärtballonger till barnen


Vet inte hur mycket kärlek det är från mannens som skyddar sig med tidningen,
men geten såg ut att mysa riktigt när den sekunder senare klev upp i mannens knä

Igår tog jag en sväng inom ”systembolaget” här i Dhaka. Systembolag är inte riktigt rätt benämning men det är butiken där vi ”utlänningar” får handla alkoholhaltiga drycker. Det som fanns på inköpslistan var några flaskor rödvin. Själva shoppen består av ett litet rum på några få kvadratmeter och längs väggarna finns utbudet uppstaplat. Jag tror lika tätbefolkat som Dhaka är, lika tätbefolkat var denna shopp igår. Som vanligt tog allt sin tid; en person som skulle kolla så passet var giltigt, en som tog min beställning, en som skulle skriva ut ordern, en som skulle gå ner med ordern till lagret, en som skulle ta stämpla ordern, en som skulle hämta flaskorna, en som skulle packa ner flaskorna i en kasse, en som skulle bära dessa åt mig… tur att man har vuxit in i banglatempot med tiden. Det fanns cirka tio röda viner att välja mellan och eftersom alla var nya för mig gick jag på en Cabernet sauvignon druva. En flaska kostade 120 kr, undrar vad den kostar hemma?

Efter vinhandlandet hade jag ett ärende till att göra på vägen hem. Jag bad min chaufför att vänta tio minuter på mig utanför medan jag sprang in snabbt i nästa butik. Jag var halvt utanför bilen när jag förstod på min chaufför att något inte stämde. Kommunikationen är inte den lättaste då hans engelska är väldigt fåordig. Efter lite gestikulerande fram och tillbaka och med hjälp av några ”bangelska” ord förstod jag till slut att han var livrädd att stanna kvar i bilen tillsammans med mina vinflaskor. Det är förbjudet att dricka alkohol för lokalbefolkningen, blir de påkomna med alkoholiga drycker blir de också straffade. Än en gång blir man påmind av kulturkrocken, som jag upplever mer eller mindre varje dag! 

I lördags begav vi oss till Old Dhaka. Precis som namnet antyder är det den gamla delen av Dhaka med gamla byggnader och trånga smågator. Bilfärden dit gick oväntat snabbt och efter en halvtimme konstaterade vi att vi redan var där. När vi stannade på Hindu street som var vårt mål var gatan helt tom på människor och paraden som vi hoppats på att se fick visade sig äga rum några dagar senare. Vi fick tänka om och bestämde oss för att se en gammal byggnad som heter Pink Palace. Det var i samma veva som kaoset började och tålamodet var på väg att rinna över. Vi hade en chaufför som inte sa ifrån när han inte förstod var vi ville utan bara körde på och hoppades på att hitta rätt samt ovetande bengaler som inte förstod vad Pink Palace var. Till slut satt vi alla fyra tjejer med varsin mobil bredvid varandra i bilen och försökte desperat få tag på någon som kunde tänkas veta var vi skulle. Till slut hittade vi äntligen fram med vägledning… trodde vi. Vi såg en byggnad som är ritad av samma arkitekt som Tasmahal i Indien och njöt riktigt av att promenera runt i solen i ett mer eller mindre folktomt område. Senare på kvällen när vi var på ute på middag och berättade om vår tripp visade det sig att vi inte alls varit på Pink Palace utan en sett en annan byggnad. En byggnad som vi ännu inte har något namn på.. det får nog bli ytterligare en tur till till Old Dhaka, denna gången med en guide!

Det var dyrare inträde för oss foreigners


Biljettkontrollant och vakt


Fin arkitektur.. rosa?


Underbar trappa


Vackert klädda flickor som gärna ville vara med på bild


Tupplur i skuggan


Tobaksförsäljare


En pigg gamling på gatan

11-12 timmars arbetsdagar har lett till att det inte blivit något bloggande på ett tag. Med andra ord har de senaste dagarna mest spenderats på kontoret och på fabriker. Roliga och lärorika dagar men har inte orkat mycket mer än att äta middag när jag kommit inom dörren och sen somnat. Dagens inlägg består därför av lite foton från kontoret. Håll tillgodo! Nu är det dags för sängen och ladda inför ett heldagsbesök imorgon hos en av våra trikåleverantörer.
 

”Silver Tower”, vårt kontor ligger på 10:e våningen


Så här sitter jag och jobbar om dagarna


Bönestund på hustaket utanför vårt kontor


Alla kollegor samlade


Svensk fika med gifflar och kaffe


På väg in i bilen för att åka till fabrik. En försäljare vill sälja en höna till mig.
Det är bara att välja den som ser finast ut och sen huggs huvudet av och fjädrarna plockas.


Strul med bilarna så det blev till att ta rickshaw hem från jobbet.
En av våra kontorskillar följde med mig och höll mig sällskap. 

Helgen inleddes med afterwork i fredags på nordiska med fotmassage/huvudmassage och vin. Middag på det sen var vi lagom gosiga för att åka hem och sova.

I lördags åkte jag och Alex ut och fortsatte utforska shoppingen i Dhaka. Det finns några roliga inredningsbutiker där det går att göra riktiga fynd. Jag inhandlade underbara krokar i smide. Alex hittade bokstäver i trä som hon föll för. Vi diskuterade var vi skulle få tag på färg för att måla dessa men kom fram till att även det kom att ta sin tid, vilket allt gör här, så måste vi ju åtminstone hitta en färghandlare på en av marknaderna. När vi sen var vi på väg hemåt igen ser jag att ett par män står och spraymålar väggar på ett nybyggt hus. Jag frågade Alex vilken färg hon ville ha på bokstäverna och efter lite velande bad vi vår chaufför att vända tillbaka. Vi går av bilen och sträcker fram bokstäverna. Som om detta var det mest naturliga i världen började en av männen spraya bokstäverna. Vi fick såklart några nyfikna själar som undrade vad som stod på. Slutresultatet blev riktigt fint och vi hade väl aldrig trott att det skulle gå att ordna så snabbt. Vi fick verkligen oss gott skratt och förgyllde såklart målarnas dag som såg riktigt glada ut när Alex lämnade över en liten peng som tack.

Idag vaknade jag upp till en himmel täckt med moln och för första gången kände jag för en riktig slö söndag hemma i lägenheten. Då min maid har ledigt under helgerna kunde jag sova ut länge och gjorde mig egen frukost på sängen. När jag åkte hit i september hade jag med mig ett lass böcker, men har hittills bara hunnit med att läsa två så idag började på en ny bok. En bok som jag fastande i direkt och några timmar senare var det mörkt ute och boken var utläst. Härligt med böcker som det inte går att lägga ifrån sig. Jag gav mig senare på att plocka lite i lägenheten, och jag kan nog påstå att det är första gången jag rensade papper och gick igenom kläder här. Det kan nog vara så att jag börjar sakna att pyssla i mitt hem! Ikväll blev det hämtpizza från ”Little Italy” som gör underbart goda stenugnsbakade pizzor. Efter en dag hemma börjar det krypa i benen och jag är mer än redo för en ny vecka med mer bollywooddans, leverantörsbesök, picknick med jobbet samt party på nordiska!

Ha en bra vecka alla,

Kram från mig

I måndags var det äntligen dags för min första danslektion i Bollywood. Vi är några svenska tjejer som har hyrt in en tjej som under några tillfällen ska lära oss hur man dansar Bollywood dans.

Bollywood dans är en indisk filmdans och karaktäristiskt för dansstilen är de uttrycksfulla gesterna och mimiken till den rytmiska musiken, något som du ofta ser när du slår på tv kanalerna här.

I början av lektionen kan jag tänka att vi alla såg lite malplacerade ut där vi stod uppställda på två led. Men efter en timmes övande verkade vi alla ha fått någorlunda koll på både stegen och armrörelserna. Nedan kan ni lyssna på låten vi dansade till ("Munni Badnaam hue Dabaang" - ska vara en riktig hitlåt) I videon kan man se några av de steg vi hade med i vår koreografi även om vi nog inte riktigt fick till samma höftrörelser som tjejen i videon!! Men skam den som ger sig, tre lektioner till sen får vi se om vi är redo för uppvisning? Kul är det i alla fall!!

Jag har tyckt det varit lite komiskt med bengalerna som har klätt på sig som galningar så fort temperaturen gått ner några grader. Trots att det har det varit ”svensk sommarvärme när den är som bäst” har invånarna har tagit på sig tjocka ulltröjor, mössor och virat sjalar runt huvudet. Nu har temperaturen sjunkit ytterligare och bengalerna har övergått till tjocka jackor och vantar. Klimatförändringarna gör sig tillkänna även här i Bangladesh och härom natten hade vi 8 grader. Några menar att det är den kallaste vintern i Dhaka på 20 år, och det är väl klart att jag ska pricka in den!

Eftersom husen inte har någon uppvärmning och husen inte är isolerade har jag inte många grader varmare inomhus. Jag sover iklädd tajts, pyjamasbyxor, två par strumpor, linne och två tjocka tröjor samt täcke. Så länge jag håller mig innanför täcket så funkar det bra, men det räcker med en fot utanför så är jag genomfrusen. Jag trodde aldrig att jag skulle frysa så här under min vistelse här och nog inte heller alla de som tipsade om att bara det enda jag skulle behöva var svala kläder och sandaler. Åh, vad jag saknar mina duntofflor där hemma! Samtidigt tänker jag på alla människor som sover ute på gatorna om nätterna och känner jag mig genast lite varmare. Jag hoppas på att kylan inte är långvarig för natruligtvis är tufft för många att klara av kylan.

Påklädda bengaler

Söndagskväll och jag är helt slut. Det verkar ta på krafterna att shoppa, speciellt när man är i Dhaka! Det är folk överallt och alla ska ha vår uppmärksamhet och få in oss i just deras butik/stånd. Lördagen bestod av några timmars shopping runtom i Gulshan området tillsammans med Alex. Vi passade även på att titta in på den lokala marknaden där man hittar lite av varje.

Lokala råvarumarknaden


Grönsaksstånd


Skomakare


Apotek

Cigarettförsäljare

Idag vaknade vi upp till ännu en dag med en helgrå himmel. Jag, Helena och Alex hade fått nys om en marknad utanför Gulshan som bara skulle pågå under januarimånad så vi passade på att åka dit. Vi hade inte så mycket förväntningar men laddade upp med kex och dricka då man aldrig vet hur länge man kommer vara iväg när man ger sig ut på gatorna.  Efter en timmes bilfärd var vi framme i folkvimlet. Marknaden var väl organiserad och inhägnad, vilket innebar att vi var helt fri från efterhängsna tiggare. Som på alla marknader var hälften samma grejer men det fanns mycket roligt att titta på. Jag inhandlade en trasmatta att ha bredvid sängen (för 15 svenska kronor) lite fler sjalar och ett påslakanset. Tre timmar i en ständig trängsel och till ett konstant ljud av en högljudd bengal från en grammofon som hördes över hela marknaden räckte innan huvudvärken var ett faktum. Vi åkte raka vägen till Nordic för att finna ny energi genom middag och 90 minuters behandling i varsin stol. Underbar avslutning på helgen!

Sjalar i alla dess färger


Underbara lampor


Konstgjorda blommor


Tandborstar i mängder


Vackra mattor

Idag insåg jag det är 4 månader sen som jag påbörjade mitt äventyr här i Bangladesh. Imorgon är det exakt två månader tills det är dags att ta fram returbiljetten. Tiden springer verkligen iväg och jag ska verkligen försöka njuta av varje dag och förhoppningsvis fortsätta att uppleva nya erfarenheter att ta med mig.

Förra veckan var det en vecka med arbetsdagar från 9 till 20 varje dag, så jag somnade gott om kvällarna. En natt vaknade jag klockan ett och var säker på att det var en jordbävning. Yrade runt lite innan jag insåg att det bara var några arbetare utanför huset som slog ner pålar i marken så att golvet vibrerade. Morgonen därpå frågade jag Robi vad de gjorde och mycket riktigt hade de som jag befarade satt igång att bygga ett nytt hus. Efter lite sura miner så ringer ”väckarklockan” (sätter arbetarna igång) inte förrän sju tiden på morgonen nu. Bättre än att vakna mitt i natten, men får nog leva med tidiga morgnar resten av tiden här för ett hus i detta landet slår man inte upp på några månader direkt…

 
Idag har jag haft en sån där riktigt trött och segdragen måndag. Satte mig i en bil för att besöka en leverantör. Efter att vi åkt 1,5 timme blev vi omdirigerade på grund av demonstrationer längre fram, så det vara att påbörja den lika långa hemresan till kontoret igen. Jag blev riktigt dåsig och min kollega som jag hade med mig fick stå ut med många gäspningar från min sida. Kunde dock snart glatt utbrista att det minsann inte bara var jag som var måndagstrött. När vi stod stilla mitt i en lång bilkö hade vi en chaufför i en CNG (bensindriven trehjuling) bredvid oss sittandes med stängda ögon. När kön började röra på sig åkte vi men han stod han kvar på samma ställe, men vaknade med ett ryck när bilarna började tuta som galningar. Väl hemkommen efter vår ”lilla” bilfärd möttes jag av ännu en trött kollega som bara vilade ögonen?! Kanske ska man själv också införa powernaps på måndagar, skulle inte vara så dumt!

Gott nytt år på er där hemma! Jag hoppas att ni fick en trevlig nyårsafton och en bra start på det nya året!

Jag fick uppleva en minst sagt annorlunda nyårsafton i Dhaka. Jag var bjuden till bröllop och tidigare i veckan hade jag självklart inhandlat en sari dagen till ära. Många på jobbet har uttryckt sin oro över hur jag skulle klara av att bära den, inget som jag la så stort vikt vid tills jag och min kollega som jag inhandlat sarin med började klä mig. Det var endast två manliga kollegor som skulle följa mig med mig, så jag bad om några extra säkerhetsnålar och försökte försöka övertyga mitt sällskap om att hjälpa mig om de gick av. De skrattade lite försynt och jag förstod snabbt att jag skulle behöva ta hjälp av någon av de kvinnliga deltagarna på bröllopet om jag behövde. En sari består av en underkjol, en kort blus och cirka 6 meter långt tyg som ska vikas och fästas på ett speciellt sätt. Efter cirka en timmes kämpande med sarin var den på plats och det var inte förrän jag var hemma efter bröllopet och slappnade av som jag trampade på kjolen och en av säkerhetsnålarna lossnade...

När vi anlände till lokalen där bröllopet skulle ske var det snabbt folk framme som hjälpte mig ur bilen och upp för trapporna. Inne i lokalen blev jag hänvisad till att sätta mig framme på första raden, precis framför scenen där brudparet skulle sitta. Jag försökte övertala att jag kunde sätta mig några rader bak men förstod snabbt att det var till ingen nytta, det var bestämt att jag skulle sitta där. Det var en ovan upplevelse att vända sig om och se 100 (?) ögon titta på mig och när jag log lite dröjde det inte lång tid innan en efter en av kvinnorna kom fram och skulle bli fotade tillsammans med mig. ”You´re so beautiful” fick jag höra från alla som satte sig hos mig. Och jag kan lova att jag kände mig verkligen vacker! För en stund hann jag tänka att jag kanske skulle ta uppmärksamheten från bruden på grund av kombinationen av att vara vit och bära sari, men jag kunde dra en lättnandes suck att så inte var fallet när brudparet väl anlände. Cirka en timme efter planerat, alltså precis som vanligt i Bangladesh… fint folk kommer sent!

Ofta är ett bengaliskt bröllop uppdelat i flera dagar men detta var en mindre tillställning med ”bara” 100 gäster, annars vanligt med runt 1000 gäster, och varade bara var en dag. Av den anledningen fick jag även se själva ceremonin när de blev vigda vilket är väldigt likt kristen tradition hemma förutom att ”prästen” läser från koranen och att jag saknade kyssen mellan brudparet. För övrigt rörde inte brudgummen och bruden en min och jag blev orolig för en stund när bruden började gråta mitt i allt. Min kollega såg nog min oro och försäkrade att ”she is not doubtful, only happy”. Efter ceremonin gick vi alla deltagare till bords och brudparet satt kvar på scenen. Som vanligt slänger bengalerna sig i maten på tio minuter, vilket i och för sig är bra för då hinner de inte se att jag knappt äter något av maten. Efter att vi var klara fick vi resa på oss och då var det dags för brudparet tillsammans med närmsta familjen att äta. Efter cirka tre timmar började folket droppa av..  Ja, mycket annorlunda från bröllop hemma men det var ju också det som var charmen att få uppleva!

Tårta på kontoret för att fira in det nya året!


Färdigklädd!





Ett par av tjejerna som ville vara med på bild


Brudparet Shakil & Suraiya


Bruden har bjudit upp mig på scenen
(även om man inte kan tro det av hennes uttryck att dömma)

Äntligen drar bruden på smilbanden


Bengaleshi Emma